”När jag vill koppla av läser jag forskningsrapporter. De känns så tydliga och trygga. Även om innehållet kan överraska så har texten en bekant form. Jag kan lita på texten.” Det här konstaterade en forskare. I den här texten ska vi bekanta oss med forskningsrapportens grundstruktur. Vi frågar oss också varför en forskningsrapport har en viss struktur.

Syftet med en forskningsrapport är att förmedla och bevara information om skribentens (eller skribenternas) forskningsarbete: dess utgångspunkter, metoder, resultat och slutsatser. Forskningsrapporten visar vad, hur och varför något har undersökts och vilka slutsatser man kan dra utifrån forskningen. För att uppfylla dessa målsättningar och förmedla kunskap så pålitligt som möjligt finns det en etablerad struktur för texten där alla viktiga element har sin plats.

Uttrycket ”rapport” i namnet på denna sorts forskningstext är kanske lite missvisande: det handlar inte om en mekanisk rapport, som författas efter den egentliga undersökningen, utan själva skrivandet är en fast del av det vetenskapliga arbetet. Sättet som innehållet presenteras på hittar sin slutliga form först under själva skrivprocessen. Skrivandet är alltså en öppen process under vilken man kan få insikter och göra nya rön.

Det är typiskt för vetenskapliga presentationsformer att de har en symmetrisk form: I början finns det en inledning och i slutet en diskussion. Dessa två bildar ett par som inramar granskningen av frågorna. I själva verket har de flesta studier, till exempel akademiska essäer, samma symmetriska struktur. Det är alltså en bra idé att lära sig denna symmetriska struktur även om man inte genast tänker skriva en forskningsrapport.

Traditionellt brukar forskningsrapportens struktur beskrivas med fyra bokstäver: IMRD. Denna förkortning kommer från orden Inledning, Metoder, Resultat, Diskussion. Modellen passar bäst för att beskriva klinisk och kvantitativ forskning som typiskt förekommer i naturvetenskaperna. Däremot kan strukturen skilja sig lite från detta i tolkande vetenskaper, till exempel inom det humanistiska eller samhällsvetenskapliga området. Också juridiken har sin egen praxis. Varje vetenskapsområde har i viss mån ett etablerat sätt att presentera fakta på. Man lär sig praxis inom sitt eget område bit för bit under studierna.

För en utomstående kan en exakt strukturmodell verka styv. Varför ”binder sig” skribenten till ett särskilt sätt att presentera texten? Ska det inte vara kreativt att forska? Det är kanske enklare att förstå sig på reglerna för vetenskapligt skrivande när man jämför dem med exempelvis fotboll: Det blir inget av spelet om man inte följer reglerna på planen. Trots det ser man spännande lösningar och kreativa spelare på planen.

När man lär sig spela kan det krävas en hel del för att man ska lära sig spelreglerna. När man väl nött in reglerna så de blivit en del av det egna spelsättet kan man hitta sin egen personliga spelstil och ändå följa reglerna. Likaså har olika vetenskapliga samfund sina egna etablerade sätt att presentera sitt budskap. När man behärskar dessa regler blir man en del av laget och kan börja göra egna spellösningar.

Orsaken till den etablerade strukturen kan hittas i några viktiga faktorer som är karaktäristiska för forskningen. En av dem är reproducerbarheten: forskningsmaterialet och metoderna ska dokumenteras så noga att läsaren, om hen så önskar, skulle kunna ta samma bevismaterial, gå igenom samma process som skribenten men dra sina egna slutsatser som eventuellt strider mot skribentens slutsatser. Här träder ett annat viktigt värde fram: öppenhet. Om någon kan använda samma material för att motbevisa skribenten ska skribenten kunna träda fram inför vetenskapssamfundet och vara redo att ändra sin uppfattning. Därför är det viktigt att den som skriver en forskningsrapport kan presentera sina data för läsaren också som sådana, utan tolkningar. Det finns egna delar i forskningen som är reserverade för en sådan presentation.

Argumentation är också något som är typiskt för forskningen: texten har en publik som skribenten motiverar sina ståndpunkter för. För att läsaren ska kunna bilda sig en uppfattning om forskningens gång och därefter också övertygas av skribentens slutsatser måste hen få de uppgifter som behövs i en tydlig form. Strukturen är som ett skelett som håller ihop forskningens trovärdighet: forskningen formar ett påstående som dess delar bär upp.

Den tidigare nämnda IMRD-modellen kan förekomma i texten på flera olika sätt. Här nedan finns ett möjligt ramverk som du kan använda som stomme i din text när du gör en egen forskningsrapport. Delarna presenteras i den ordning som de kommer när texten är färdig. Notera att den färdiga forskningsstrukturen inte är detsamma som i vilken ordning du skriver. Även om inledningen finns genast i början är det bra att finslipa den först efter att du vet hur din undersökning blev så att inledningen verkligen passar ihop med den slutliga texten.

Sammandraget är något av undersökningens ”visitkort”. Skriv det till sist. Sammandraget innehåller undersökningens centrala element i miniatyr: i början en kort inledning som presenterar undersökningens syften och forskningsfrågorna. Därefter en kort beskrivning av den teoretiska bakgrunden, materialet och metoderna och till sist en kort summering av slutsatserna.

Sammandraget ska kunna fungera som en självständig text. Därför används inga källhänvisningar i sammandraget och här presenterats inte heller något som skulle kräva att man läste hela undersökningen för att förstå det hela. Lämna bort långa bakgrundsteckningar och introduktioner – det är meningen att sammandraget inte ska ta stor plats. I en forskningsrapport är sammandraget oftast bara ett eller några textstycken långt.

Medan man skriver kan man ha många arbetsrubriker, men i den slutliga versionen ska man försöka ha en så enkel struktur som möjligt. Varje underkapitel behöver ett par; om du har underkapitlet 2.1 så ska det alltså också finnas ett kapitel 2.2. Annars är det ingen idé att sätta in underkapitel över huvud taget. Använd rubriken Innehåll, alltså utan ordet ”förteckning”.

Förbered och motivera undersökningen i början av inledningen: Varför är det här ett viktigt ämne? Vad har det att göra med? Ställ sedan forskningsfrågan och berätta om undersökningens målsättning. I slutet av inledningen kan du också berätta något om textens struktur, om texten är lång (I kapitel 2 behandlar jag… I kapitel 3 är målsättningen att…). Inledningen leder alltså in på både ämnet och själva texten så att läsarens arbete underlättas.

Varje undersökning innehåller teoretisk bakgrund, material och metoder samt resultat, men det beror på forskningsområde om alla dessa presenteras i egna kapitel eller om vissa delar kan kombineras. Till exempel i en kvantitativ undersökning får dessa element vanligtvis egna kapitel. I kvalitativa undersökningar kan strukturen vara lite friare: substanskapitlen analyserar fenomenet, förklarar och tolkar det medan teorin efter hand presenteras.

Det är en god idé att skriva diskussionskapitlet tillsammans med inledningen. Där granskar du forskningsfrågorna som ställdes i början, du sammanfattar resultatet och drar slutsatser samt utvärderar kritiskt om undersökningen lyckades.

Jämfört med resultatdelen får du ha ett mer personligt och diskuterande grepp här. Skribenten tolkar och bedömer resultaten. Hen frågar varför resultaten var fruktbara, viktiga eller ger vetenskapssamfundet ny kunskap. Skribenten kan också fundera på brister i undersökningen och lyfta fram problem. På det här sättet förutser hen kritik på förhand.

Till sist kan skribenten vidga sitt perspektiv och fundera på till exempel ämnen för fortsatt forskning eller vad ämnet har för betydelse på ett allmänt plan. Man kan säga att skribenten frågar sig: ”Vad kan man dra för slutsatser av allt detta och vad betyder det?”