Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att arbeta som forskare? Tvivlar du på om du är tillräckligt begåvad för det? Oroa dig inte – den kompetens som en forskare behöver kan du lära dig, på samma sätt som det är med andra yrken.

En vetenskapsutövare behöver inte vara ett geni och inte heller Oppfinnar-Jocke. Vetenskap är arbete för helt vanliga människor och utförs med de vetenskapliga metoder som används inom respektive vetenskapsgren. Det är förvisso till fördel om en forskare är intelligent, men också många andra mänskliga egenskaper och färdigheter bäddar för en framgångsrik vetenskaplig karriär.

Inom alla vetenskapsgrenar är det bra om forskaren är nyfiken, ihärdig och uthållig. Samarbetsförmåga är också något som underlättar arbetet, eftersom vetenskap i princip går ut på växelverkan med andra vetenskapsidkare. Det är också viktigt för alla forskare att kunna greppa helheter och skilja mellan vad som är relevant och vad som är irrelevant. God kommunikationsförmåga är också viktigt eftersom man nuförtiden måste kunna berätta om sin forskning både för sina kolleger och för en stor publik.

Vi frågade forskare inom olika områden vilka färdigheter och egenskaper de har haft nytta av under sin karriär och vilken kompetens de varit tvungna att utveckla. Så här svarade de:

”Det viktigaste är att man har resiliens, anpassningsförmåga. Forskning kräver att man orkar jobba med samma frågor länge och det kan bli långtråkigt ibland. Man måste också kunna utstå kritik av vetenskapssamfundet och klara av att ens arbete inte alltid behagar alla.

Jag har varit tvungen att utveckla resiliens och förmåga att förutse olika utvecklingsförlopp. För att hitta något nytt som forskare måste man ständigt söka och ställa frågor: vad av detta borde man få reda på mer om? Man måste uppmärksamma eventuella problem som inte ännu är helt uppenbara och försöka hitta lösningar på dem samt se sig omkring och fundera ut svar på problem som nödvändigtvis inte ens noterats ännu.

Som forskare har jag haft nytta av tålamod och förmåga att se möjligheter och också av dataanalysförmåga och förståelse för vart framtiden kan leda. Man måste också kunna acceptera misslyckanden. I vetenskapen är det inte alltid endast en stig som leder framåt, utan ibland måste man ta ett steg tillbaka och lära sig av sina misstag.”

”När jag gick i gymnasiet ville jag göra världen till en bättre plats. Jag tänkte att det skulle vara fint att till exempel utveckla miljövänlig bensin. Efter gymnasiet började jag studera kemiteknik, eftersom man med dess hjälp kan lösa miljöproblem.

Enligt mig är viljan att förstå hur något sker det som är viktigast i vetenskapligt arbete. Då kan man utveckla bättre lösningar. Forskaren måste kunna se stora helheter. Man måste förstå vilka fenomen små forskningsproblem har att göra med så man bättre kan föra en dialog med andra vetenskapsidkare och samhället.

En forskare måste vara tålmodig – forskning är inte ett sprinterlopp utan snarare ett maraton. Du får resultat långsammare än du skulle önska dig så du måste också kunna njuta av själva resan. Vetenskap är inte en individuell gren utan en lagsport. Forskarna måste kunna samarbeta och kommunicera sina resultat så att de kan användas i praktiken.

Forskarna måste ha vilja att påverka genom vetenskapen. Jag skulle önska att forskarna skulle vara redo att prata om vetenskapen och lyfta fram vetenskaplig kunskap så vi skulle slippa så mycket fejknyheter.

Som forskare har jag varit tvungen att utveckla min kommunikationsförmåga. Jag arbetar i multidisciplinära arbetsgrupper där man måste kunna uttrycka sin egen vetenskapsgren och vad man gör så att också andra förstår. Också kommunikation via sociala medier har krävt övning. Jag har haft nytta av att jag är social samt intresserad av människor och av att skapa nätverk.”

”Jag har länge sökt min plats och vad jag vill göra. Min utbildningsbakgrund finns inom många områden: jag är pedagogie doktor, ingenjör och lärare. Jag tycker det är en styrka, eftersom mina olika utbildningsbakgrunder för en dialog med varandra.

Kreativitet är forskarens största förmåga. Den grundar sig i samarbete – där hittar vi kreativitetens kärna. Jag behöver dessutom någon monoton sysselsättning för händerna, till exempel handarbete – det sätter fart på tankarna.

Jag är en same bosatt i Finland. Mångkultur är en stor resurs, eftersom den öppnar upp olika synvinklar. Min bakgrund inom ett ursprungsfolk ger näring åt min kreativitet som forskare: kunskapen bottnar i tidigare generationer, kombineras med min kunskap och återbördas till vårt gemensamma kunskapslager. Jag utforskar ursprungsfolkens kunskapsbegrepp från insidan – som utomstående skulle det vara svårt att gestalta det.

I vetenskapligt arbete hjälper det att vara van vid projektarbete, där arbetstakten ibland är intensivare och ibland lugnare. En forskare måste kunna förutspå sin arbetsbörda: klarar jag av om alla halvfärdiga projekt som hamnar på mitt bord samtidigt?

Jag har haft en fördel i min vana att skriva prosa. I min familj har vi en stark berättartradition och jag har ända sedan barnsben uppmuntrats till att skriva ner berättelser.

Som forskare har jag fått utveckla min sinnesnärvaro och mitt tålamod. Jag är en impulsiv människa som är snabb i vändningarna, och det passar inte så bra ihop med de akademiska processerna som kan ta åratal. Man får inte heller vara perfektionist om man vill bli färdig med sin forskning!”

”Om du vill skapa dig en karriär som forskare måste du vara uthållig. Att syssla med vetenskap tar tid; man får inga plötsliga resultat. Det kommer också många uppförs- och nerförsbackar i karriären. Att ansöka om finansiering kräver goda sittmuskler och mental uthållighet.

Vetenskap går i sig ut på att ifrågasätta och kritisera allt. Jag var en så kallad duktig flicka i skolan. Under början av studierna var jag helt enkelt tvungen att acceptera att vetenskapen vanligtvis inte serverar någon slutlig sanning utan teorierna om hur något kan vara går hela tiden att förbättra.

En forskare behöver inte vara något supergeni, men man måste brinna åtminstone en aning för sitt ämne. Jag ger inte upp – det har hjälpt.

Man måste också ha samarbetsförmåga. Mitt arbete som ledare för en multidisciplinär forskningsgrupp går ut på att interagera med andra människor från morgon till kväll. Man kan se mig som en cheerleader: jag är bra på att visionera, uppmuntra och inspirera. Man måste vara ärlig men man måste också kunna vända små motgångar till segrar.

Man kan inte låsa in sig i sin forskarkammare, utan det förväntas alltmer av oss forskare att vi ska kunna kommunicera utåt. Man ska finnas på sociala medier och synas överallt och berätta om sina resultat både för andra forskare och för allmänheten.

Som forskare har jag varit tvungen att utveckla skinn på näsan. Även om man är en hur bra forskare som helst så tycker inte alla det. Det hör till vetenskapens natur att hela tiden kritiseras. En forskare måste också kunna stå ut med osäkerhet. Det kan vara svårt att acceptera att ens arbete och inkomster är osäkra.”

”I mitt arbete som historiker har jag haft nytta av nyfikenhet och kanske till och med av min barnsliga öppenhet inför nya saker. Också inlevelseförmåga är viktigt: en historiker måste kunna leva sig in i hur man levde förr i tiden.

Det vetenskapliga arbetet kräver också bra sittmuskler, tålamod och förmåga att stå ut med tristess. Det handlar verkligen inte bara om wow-ögonblick, även om också sådana förekommer.

Det är viktigt att kunna styra sitt eget arbete och ha självdisciplin. En forskare måste vara sin egen chef. Man behöver också ha samarbetsförmåga och förståelse för att man inte behöver kunna allt själv. Kryddan i forskarens arbete är samtal med andra forskare som intresserar sig för samma saker. När man slår sina kloka huvuden ihop kan vad som helst hända!

Att kunna uttrycka sig skriftligt är också viktigt. Jag har haft nytta av att jag är relativt snabb på att skriva. Ett gott språk är pricken över i:et i forskningen.

Under min forskarkarriär har jag varit tvungen att utveckla mitt självledarskap, mina färdigheter att hitta information, mina språkkunskaper och min förmåga att uppträda. Jag tycker inte det är svårt att forska, men det kan vara krävande att undervisa eller berätta om forskningen. Hur ska man kunna förenkla sin invecklade forskning tillräckligt mycket?

Den breda allmänheten önskar att historieforskningen ska servera den en sanning. Man ser inte alltid med blida ögon på att forskarna bollar teorier och analyserar händelser från flera olika synvinklar. Historien finns i huvudet på forskaren, det är en tolkning av det förflutna som skapats med hjälp av vissa metoder och källor.”

”Det finns många egenskaper och färdigheter som man har nytta av i vetenskapligt arbete. Man behöver inte ha alla förmågor från början, utan man kan utveckla dem.

Inom kosmologi är det viktigt att vara omsorgsfull och konsekvent, ha matematisk begåvning och förmåga att se samband mellan olika saker samt kunna skilja det relevanta från det irrelevanta. I det naturvetenskapliga området är det också en fördel om man kan programmera.

En forskare måste naturligtvis vara genuint intresserad av ämnet hen studerar. Det är också viktigt att kunna kommunicera, eftersom en stor del av arbetet går ut på att interagera med andra forskare. Man måste kunna använda rätt referensram för sitt arbete och presentera det på ett sätt som är intressant och går att förstå.

När man skriver en vetenskaplig artikel måste man kunna skriva så att också problematiska ställen öppnar sig. Det är en bra idé att skriva en vetenskaplig artikel som en berättelse: vilken berättelse ska forskningen presentera? Till exempel Peter Jacksons film ”Sagan om ringen” kunde inte inkludera hela den omfattande berättelsen i den ursprungliga boktriologin, så Jackson beslutade sig för att filmens berättelse skulle handla om Frodo och ringen. De saker som betjänade den berättelsen togs med i filmen.

Vetenskap grundar sig inte på säkerhet utan handlar om att kartlägga och minska osäkerhet. Man måste också kunna tåla att man inte i början av en undersökning vet vart stigen leder och hur länge det tar innan man får resultat.

Som forskare har jag varit tvungen att utveckla mångsidigt kunnande: matematiska metoder, att tala inför publik, kommunikation, projekthantering och grupparbeten.

Jag har haft nytta av en sund skepticism. Alla vetenskapsgrenar omfattar vanligtvis sådant som anses vara sant och dessa saker bör man ifrågasätta.”